fredag 11 mars 2016

American idiot musikalen och tankar om dagens samhälle

Förra helgen fyllde jag år och passade då på att åka ner till Uppsala och Stockholm ett par dagar för att se American idiot musikalen. :) Det blev min födelsedagspresent till mig själv. Har velat se musikalen jättelänge och även om drömmen var att se den i New York eller London så kan jag ju säga att den svenska versionen inte gjorde mig det minsta besviken! Musikalartisterna var riktigt duktiga och musiken var såklart bra, kul att få höra och se Green Days låtar på ett annat sätt än man är van vid. Första gången jag lyssnade på American idiot-albumet var jag bara 13 år, så nu kan jag ju förstå meningen och tanken bakom låtarna på ett annat sätt än jag gjorde då. Det är ganska häftigt hur man kan uppleva och relatera till musik på olika sätt beroende på vart man befinner sig i livet. På tal om faser i livet så var det väldigt blandade åldrar i publiken, såg alltifrån 13-åringar till 80-åringar.

För er som inte vet så kan jag berätta att musikalen handlar om ungdomar som kämpar med att passa in och hitta sin väg i ett samhälle som inte är gjort för såna som dem. I dagens samhälle blir vi intalade att vi kan bli vad som helst och nå hur långt som helst bara vi kämpar tillräckligt mycket. Karriär och yta är det som räknas. De som inte klarar av att prestera omänskligt mycket och forma sig efter samhällets fyrkantiga mall, ja de får skylla sig själva. Ungdomarna i storyn bor i USA, men jag tycker att det stämmer lika bra in på hur det är i Sverige. (Även om jag tror och hoppas att det håller på och kommer att förändras så småningom). Vi människor är ju flockdjur och det funkar inte om alla bara tänker på sin egen framgång istället för att hjälpa varandra.

Jag vill inte leva i ett samhälle där människor tvingas fly från sitt hemland för att sen tvingas möta rasister. (Som om det inte vore nog att ha behövt uppleva krig och andra hemskheter?) Jag vill inte leva i ett samhälle där det fortfarande är ojämställt mellan kvinnor och män och där alla inte kan acceptera att det är långt ifrån alla som känner sig hemma i könsnormerna. Låt alla vara som de vill och respektera det!! Varför ska det vara så svårt? Jag vill inte leva i ett samhälle där psykisk ohälsa är tabu. Vore det inte skönt om vi kunde prata om ångest och depressioner lika lätt som förkylningar och brutna ben?

Tänker på denna lilla serie där de visar hur dumt det skulle låta om folk sa samma saker till fysiskt sjuka som de säger till psykiskt sjuka. "Jo jag vet att du ligger i koma, men försök vara lite positiv så löser det sig!" Haha, låter ju helt absurt.



Kom också att tänka på detta citat från Fight Club som verkligen sätter ord på det som är fel i samhället.



   Här kommer några bilder jag tog på musikalen :)